Det här är faktiskt ett av de få (om inte det enda) avsnitt jag inte är jättepepp på att analysera sönder. Menmen, det lär ju hända förr eller senare, jag kan kanske bidra mer eller mindre i alla fall.
Först måste jag bara säga: Det här är enligt mig det bästa avsnittet i BtVS.
Sedan måste jag säga att enligt mig är detta det avsnitt då flera av skådesplarna bäst fått visa vad de verkligen kan. Tex Amber. Jag tycker inte att Amber är världens bästa skådespelare (även om jag beundrar henne mycket på många sätt), men tex den där raden du nämnde "No.. Yes.. It's always sudden".. Det är hur bra som helst. Sedan naturligtvis Sarah, första scenen, med bara henne och the body (eller alltså framförallt efter minnesscenen), jag kan inte andas i den scenen, när hon är vid mamman och när hon går runt i huset, det kväver. Jag älskar den scenen, helt underbar. Och Sarah är så bra.
Och så Willow då, i scenen i hennes rum. När hon gråter och inte vet vad hon ska klä på sig. Det har nämnt förut och jag nämner det igen: ingen gråter som Alyson. Hon gör det så fruktansvärt bra, den scenen, helt.. då får man äntligen gråta, vilket är så skönt samtidigt som det känns fel på något sätt.
Sedan måste jag säga att både Emma och Nick också var helt underbara, Xander med handen genom väggen. Och jag älskar Anya's monolog (men jag måste nog vara det enda Buffy-fanet som inte tycker att det var det bästa skådespel vi någonsin sett av Emma).
Jag fröstår att de tog med en vampyr i slutet, jag förstår varför de gjorde det men.. samtidigt önskar jag också att den inte vore där..
Det känns svårt att snacka kameravinklar och musik-frånvaro, bara av den anledning att jag hört kommentarerna och Joss' tankar om allting.. inte för att jag kommer ihåg allting han sa men. Låt mig bara säga att jag älskar hur det är filmat. Tex som i början, eller när Buffy går runt i huset, hur inne i henne och situationen och känslan som finns i huset vi blir. Hur allting stannar där. (Vilket märks så tydligt när hon öppnar dörren och ser ut, när det känns som att hon verkligen inte ser någonting då hon tittar ut, eftersom att hon inte kan ta in att livet går vidare utanför. Eftersom att allt har stannat hon henne och i deras hus, eftersom att där består allt av att Joyce är the body och allting är borta och det som finns utanför är pålåtsas och någonting man inte kan ta in.)
Och hur scenen med Tara och Willow är filmad, åh, helt underbart, det måste vara svårt att spela så där underbart bra med kameran så nära (är det jag tänker), men det är helt underbart, jag älskar det, åhh..
Och som sagt, frånvaron av musik, gud vilken tur, att det inte är någon musik, jag vill kvävas av det här avsnittet, och det gör jag..
(Ok förlåt, flumtankar och jag har inte sagt någonting riktigt med hela min post.. eh, feel free to inte läsa..)
