Lära känna varandra

Status
Not open for further replies.
eponinethen said:
(Jag hatade alltid när man skulle svara på den frågan när det gällde typ "du får rädda två i klassen", jag menar jag tar åt mig när folk inte vill rädda mig utan låter mig drunkna..)
Click to expand...

Nååh, var det ingen som ville rädda dig eller vad? Jag ville ofta inte rädda någon för att
a) jag hade inga kompisar
b) jag tyckte inte om de i min klass, de var typ störda

sen var det ingen som ville rädda mig heller.
 
doppelgänger said:
Nååh, var det ingen som ville rädda dig eller vad? Jag ville ofta inte rädda någon för att
a) jag hade inga kompisar
b) jag tyckte inte om de i min klass, de var typ störda

sen var det ingen som ville rädda mig heller.
Click to expand...

Det var väl inte så att de ville att jag skulle dö men jag var inte en av dem som blev räddade.. Men främst hatar jag att man kunde ställa sådana frågor överhuvudtaget, jag brukade typ skälla ut dem för det.. Sjukt hur långt man har kommit, jag går i samma klass nu och nu älskar jag min klass.. Förändring..

Du talar om högstadiet eller..?
 
Ja, man borde inte ställa sånna frågor kanske. Det är dumt.
Jag snackar om lågstadiet. Jag var ganska missampassad. Hade bara bott 3 år i sverige eller nåt. Nåja. Jag vande mig vid mina kompisar sen. Fast idag har jag ingen kontakt med nån av dem.
 
doppelgänger said:
Jag snackar om lågstadiet. Jag var ganska missampassad. Hade bara bott 3 år i sverige eller nåt. Nåja. Jag vande mig vid mina kompisar sen. Fast idag har jag ingen kontakt med nån av dem.
Click to expand...

Jaa okej. Lågstadiet, har jag knappt minnen av för att det känns bara så sjukt.. Mellanstadiet också iofs. Jag brukar inte låtsas om någonting som hände före gymnasiet, utom när jag har mina nostalgiska stunder..

Apropå nostalgi.. är det någon mer än jag som inte känner nostalgi (eller känslor överhuvudtaget för den delen) över någonsting som inte har med Buffy att göra..? à„ndå gångerna jag gråter nu för tiden är när jag ser på Buffy. Det är också bara då jag kan känna mig ledsen, längta, sakna, önska, känna mig på något sätt alls.. Okej är jag skum..?
 
Jag kan bli skitnostalgisk över när jag var typ 3 år gammal. Så himma underbart allting liksom var då, liksom inga ansvar, inga krav, man hade världens kondis, man sket i hur man såg ut, det var fred i världen och alla älskade varandra.
 
Jag har alltid fått höra att jag är väldans känslokall. Jag har typ världens sämsta kontakt med mina innersta känslor. Och Buffy är i jämförelse väldigt ytliga känslor. Det handlar trots allt om karaktärer som inte existerar, men som jag dock känner bättre än mina egna vänner. Därför skapas det nån slags... konstig sfär där jag kan gråta känna ångest/glädje/saknad pga något som är buffyrelaterat för att få ut de känslorna som jag vanligtvist inte kan få ut.
Hänger ni med?
 
doppelgänger said:
Jag har alltid fått höra att jag är väldans känslokall. Jag har typ världens sämsta kontakt med mina innersta känslor. Och Buffy är i jämförelse väldigt ytliga känslor. Det handlar trots allt om karaktärer som inte existerar, men som jag dock känner bättre än mina egna vänner. Därför skapas det nån slags... konstig sfär där jag kan gråta känna ångest/glädje/saknad pga något som är buffyrelaterat för att få ut de känslorna som jag vanligtvist inte kan få ut.
Hänger ni med?
Click to expand...

Absolut. Jag tror att jag fungerar liknande. Eller jag känner igen mig helt i det du skriver.

Det där med att man var så lycklig som barn.. Jag har aldrig sett det så. Jag var liten rädd och ensam som barn, är inte alla det?
 
Jag hade nog inte världens bästa barndom. Mycket tragiskt som satt djupa spår inom mig och som förstör för mig nu bla bla bla bla.
Men endå, någonstans där var man ju lycklig.

Oh, btw, jag såg att du hade lagt in en bild på dig själv, Johanna. Kudos till dig! Du är söt dessutom. Jag ska också lägga in en bild på mig. Snart. Måste klistra in dem på min ftp först.
 
Ja okej.. Men jag tror hur som helst att.. eftersom att barndomen är så pass viktig osv, så sätter det djupa spår vad man än gått igenom, eller hur man än växt upp. Och därför borde det vara svåra minne för alla (mer eller mindre såklart).. tänker jag.

Jaa fast jag tog bort den nu, bilden, heh (fast alla hann nog ändå kolla på den iofs.). Kanske her in en annan..
 
Okej, här kommer bilderna på mig. Det är de nyaste bilderna jag har och de är lite... pretto antar jag. Men jag vill ju göra ett gott intryck på alla er:
1
2 (jag och min flickvän)

Jag tror definitivt att alla blir sjukt skadade av sin barndom. kanske mer för vissa än för andra. Det är en anledning att få grov ångest inför det här med att skaffa barn
 
Oh, det är jättefina bilder, verkligen juh.

Mm, jag vet. Fast jag tänker ändp inte så. Tro mig, jag har viss ångest inför att skaffa barn, men just det där är inte sådant jag tänker på, som en anledning.. Fast det är klart att det känns jobbigt att veta att ens barn lär må rätt dåligt större delen av ens uppväxt, eftersom att de flesta gör de..
 
Jag vet inte om min biologiska klocka tickar på snabbare än andras, men jag har ångest över det där redan nu. Jag vill ju verkligen skaffa barn, jag har ju till och med bestämt vad de ska heta (valerie och aileen)! Men jisses, finns det något man kan göra för att ungarna INTE ska må dålig hela sin fina lilla barndom? Man vill ju gärna tro att man ska bli en superförälder... men jag tror inte det funkar så.
 
Apropå barnuppfostran, det är en grej jag och en kompis till mig funderat massa på ända sedan vi var barn. Det är ju ett skitstort problem. Det finns två saker:
1. Hur kan man låta vem som helst skaffa barn? Fattar ni hur sjukt de är egentligen att vem som helst får ta ansvar över hur en nästa människa ska bli! Att tex adoptera är ju jättesvårt och så, och man måste vara utbildad för att bli dagis-lärare, men att skaffa egna barn och förstöra dem hur mycket som helst är helt tillåtet. Jag tycker det är sjukt!
2. Om man nu skaffar barn. Gud vad man måste stänga in dem i ett litet rum och inte låta dem träffa andra människor. Hur kan man lita på att alla uppfostrar mitt barn rätt? Hur lätt är det inte att en morfar/mormor/kompis ger mitt barn en barbie eller någonting dligt i present..? Man måste ju vara mamma/pappa/fröken/kompis/morfar.. allt till sitt barn, ingen annan ska få komma i närheten av mitt barn! Det är risk nog att jag själv inte lever upp till mina höga krav på barnuppfostran, men hur ska då någon annan kunna göra det?!
 
à…h, vet du vad Johanna. Det där som du skrev nyss hade lika gärna kunna skrivas av min flickvän Sandra. Det låter EXAKT, till punkt och pricka, som något som hon skulle kunna säga/skriva.

Och jag kan inget annat än att hålla med eftersom att det är så otroligt sant. Speciellt punkt 1 (jag är inte lika nojjig ang. punkt 2)
Sandras föräldrar har varit ett par idioter hela hennes uppväxt. Om hon skulle berätta vad hon blivit "utsatt" för hela sin barndom, skulle ni kanske inte tro henne. För det låter helt sjukt, man tror inte att det finns sånna människor. Hon har ingen kontakt med dem idag, efter att de slängt ut henne på gatan och gjort henne hemlös. Som tur är har hon en fin mormor som alltid brytt sig om henne och som hon bor hos just nu. Om Sandras mamma hade genomgått ett psykologiskt och praktiskt test innan de skaffade henne, skulle nog hon aldrig fötts. Så jag tycker att det är helt sinnesjuk att vem som helst får skaffa ett barn och göra precis vad som helst med dem.
Sen på punkt 2 kan jag nog känna likadant men lite light. Jag är orolig för dagis, för dagisfröknar är idioter många gånger. Likaså lärare.
Småflickor brukar vara så stöddiga och coola när de är små, men sen när de börjar skolan lär de sig att bli passiva och underordna sig de där småkarlarna som tar en massa plats. Du vet sånna jobbiga som alltid ska bossa och regera i klassen.
Det är hemskt och jag vill inte utsätta mina ungar för det. Eller om jag får en pojke att den blir en idiot bara för att småpojkar SKA bete sig som as för att vara riktiga pojkar eller whatever.
 
Näe fy så jobbigt.

Ifall jag fick barn så skulle typ gå ihop med alla andra som är lessa på alla ideal och typ lära dem 100 kampsporter (så dom fullkomligen kan spöa skiten ur alla som retar dem för att dom sticker ut 🙂 och totalindoktrinera dem med mina vänstervridna ideal. =D
 
à…h! Jag är med på det.

Uuuh, läskig tanke. Tänk om alla vi skulle starta en skola/dagis för våra ban där de få se på Buffy och lära sig 100 kampsporter om dagarna.
Jag vill totalindoktrinera mina barn. There's no other way.
 
Status
Not open for further replies.
Back
Top Bottom